Sakta men säkert
I dag var jag och Zigge hos Carro och tränade igen. Efter vårt uppehåll kändes det nu skönt att träna två gånger lite tätare och som alltid gav det resultat. I dag var Zigge mer avspänd från början och inte lika försiktig med stödet. Jag red först en stund och sedan Carro och sen jag igen. Vi provade ett nytt bett (igen, jag vet) jag är själv lite skeptisk till det nya men Carro tyckte vi skulle prova. Skam den som ger sig. Om ni inte riktigt hängt med i problematiken med Zigge och hans bett så är det i korta drag så att han gillar inte att ha bett i munnen och går helst och bäst utan. Tyvärr har jag valt dressyr som gren och då måste han ha bett. Vissa bett blir han stark och svårriden på, andra vill han inte ta stöd på alls eller kanske lägger tungan över. När han då grejar och styr med betten går hans gamla munskador upp, två olika beronde på vilket bett han grejar med. Så vår uppgift är alltså att hitta ett bett han jobbar med förtroende mot, där jag får lagom stöd och dom g